Sponsring – en framgångsfaktor för icke rumsrena ryttare

Det är på allas läppar i hela ridsport-Sverige just nu. Hästvälfärden. 

Få samtalsämnen gör oss mer upprörda än det om hästar som far illa. 

Fram tills alldeles nyligen förekom hästmisshandel och vanskötsel av hästar endast hos personer som bor lite ensligt ute i obygden med få eller inga förbipasserande och är socialt missanpassade av något slag med dålig ekonomi, psykisk ohälsa, äldre eller bara lite udda typer. Trodde vi.

Vi är flera som läst med fasa om ren misär som upptäckts av Länsstyrelsen vid oanmälda kontroller där man upptäckt både det ena och det andra i form av djurplågeri och misär. Ofta har det handlat om, som redan listats ovan, någon form av kris hos den som ansvarat för hästarna vilket gjort dem oförmögna att se till det mest grundläggande behov hos djuret ifråga.

Det är dyrt att äga hästar, vilket 99,9% av alla hästägare kan intyga och det är ett aldrig sinande ansvar och livsstil, dygnet runt, året runt. Men det är också en glädjefylld och hälsosam livsstil, hästarna ger oss så mycket tillbaka. Sådant som gjorde att vi en gång i tiden bestämde oss för att fortsätta rida efter att första terminen på ridskolan gick mot sitt slut. Att skaffa häst den dagen vi, eller våra föräldrar, övertalats till att göra det. Har vi ångrat oss? Nej såklart inte.

Hästar är livet, balsamen för våra stressade själar, livselixiret för att orka med vardagen och samla kraft inför nästa prövning. Sedan kom momentet där vi kunde jämföra vår kärlek till våra hästar med andras. Tävlingsmomentet. 

Att tävla med hästar är fantastiskt! Att kunna, med ett stort djur på 600 kg, kunna flyga över hinder eller dansa fram till musik är unikt inom idrottssammanhang och något vi som älskar våra hästar är måna om att kunna fortsätta göra. Men det kostar såklart pengar, mycket pengar, som vi gladeligen lägger på vår älskade sport.

Men om vi inte behöver ta egna pengar för att kunna tävla med hästar som älskar att flyga eller dansa fram, eller om vi får krav ställda på oss från dem som förser oss med pengar att vi ska visa upp oss och våra hästar vid ett visst antal evenemang, vi ska vinna ett visst antal tävlingar och vi ska använda produkter som vi kanske normalt sett inte hade gjort om vi själva fått bestämma?

När sponsring blir en förutsättning för att kunna försörja oss, behålla våra hästar, vår anläggning och bostad. Blir vi lika goda hästägare och ryttare då?

När vi hamnar i händerna på sponsorer händer något med vår passion för hästar, likaså när vi hamnar i händerna på krävande kunder som förväntar sig en färdig häst på två veckor. Då blir pengarna, vår inkomst, en faktor som riskerar att tulla på det som vi alla värnar om, hästvälfärden.

Så, med detta sagt, vilket ansvar har sponsorer d.v.s. företagen runtomkring elitryttare, försäljningsstall, tävlingsevenemang etc. Kan man bara, när det börjar hetta till eller brinner med höga lågor, göra en allmän tillkännagivelse om att man dragit tillbaka sina sponsoravtal med ryttare/hästägare som ertappats med att behandla hästarna illa? Man har ju trots allt sponsrat under tiden fram till händelsen/händelserna blev kända och drogs fram i ljuset. Sponsrat utan att på något sätt ställt krav eller kontrollerat att hästvälfärden sätts främst i sina sponsoravtal.

Det är lätt att bara dra undan den hand som blivit svedd för att eliminera risken för att tappa i försäljning genom att florera i en skandal. Ansvaret bör dock läggas även på sponsorer då de ofta är motorn och drivkraften bakom hetsen att nå snabba resultat.

Så med detta sagt – det bör även ställas krav från förbundens sida att företag som sponsrar enskilda ryttare, stora tävlingsevenemang och liknande även skriver in i sina sponsoravtal ett code of conduct gällande gott horsemanship samt ser till att den som erhåller sponsring faktiskt kontrollerar att det efterföljs. Annars kan vi inte fortsätta, att med gott samvete, tillåta att företag sponsrar överhuvudtaget. För hästarnas skull.